Bredpennans inverkan på bokstavsformen

Bredpennans inverkan på bokstavsformen

Jag har alltid varit fascinerad av bokstäver och skrift. Tyckt om att skriva för hand just för glädjen att forma bokstäver och experimentera med olika pennor och stilar.  Skrivkonsten är en av de största uppfinningarna. Utan den skulle vi inte ha någon historia. För oss moderna människor är skrivandet en färdighet som vi tycker är självklar och de flesta av oss tänker inte på de processer som ligger bakom och som har lett fram till att dagens alla olika skriftsystem ser ut och fungerar som de gör. Tänk vilket gediget hantverk som faktiskt ligger bakom bokstavsformen – den bokstavsform som för oss är så självklar? Hur har verktygen och de olika material man har använt påverkat och satt sin prägel på bokstavformen? När vi idag läser text som är satt i datorn tänker vi kanske inte på att det en gång i tiden var handen och de olika verktygen med sina begränsningar, som gav bokstäverna dess form – de bokstavsformer som vi än idag dagligen använder, inte minst i det otal typsnitt vi har att välja bland. 

Det är en hisnande tanke, att de bokstäver som bokstavsformgivare högg in i sten och marmor för 2000 år sedan, är lika aktuella nu som då. De romerska majusklerna, kapitalis monumentalis, som med sina fulländade former och perfektion vad gäller proportioner och balans, har varit och fortfarande är en outsinlig källa till kunskap och inspiration för alla som intresserar sig för bokstäver. Läs vidare om några av de viktigaste händelserna i skriftens utveckling och hur redskapen och materialen har påverkat bokstavsformen. Jag har valt att koncentrera mig på hur det latinska alfabetet har utvecklats.

Grottmålningar ca 20 000–30 000 f.Kr.
Människor tycks i alla tider ha haft ett behov av att förmedla budskap i form av bilder och tecken. Alla de grottmålningar som man funnit – vissa kan dateras till så långt som 35 000 år tillbaka i tiden – vittnar om det. Så länge människorna var nomader och hela tiden vandrade från plats till plats för att söka föda, behövdes inte något särskilt skriftsystem för att kommunicera på någon högre nivå. Men man gjorde bilder på bergväggar med hjälp av mycket enkla verktyg. Med flintasten kunde man rista in bilder i bergväggen och sedan fylla i med färgpigment som man utvann ur olika mineraler eller t.ex. kol. Man kunde också måla med färgpigment direkt på bergväggen, kanske med händerna eller någon form av enkel pensel eller en träbit. (Bild 1)

Bild 1. Grottmålning från Lascaux i Frankrike ca 15 000 f.Kr.

Kilskriften, ca 3000 f.Kr.
Så småningom slog sig människor ner och blev bofasta och började odla. De tidigaste odlingslandskapen låg vid de bördiga områdena kring floderna Eufrat och Tigris, i nuvarande Irak. Här växte en av världens första högre civilisationer fram – den sumeriska – och det är också här man har hittat lämningar från det som tros vara de första skrift- eller teckensystemen, den så kallade kilskriften. Man tror att den uppstod då människorna började odla och genomföra affärer med varandra. Det uppstod då ett behov av att på ett effektivare sätt kommunicera och registrera dessa handlingar. När ekonomin utvecklades kunde man inte längre hålla räkenskaper i minnet. Man började rista in tecken i lera. Kilskriften består av tecken som med hjälp av ett kilformat verktyg ristades in i fuktiga lertavlor som man sedan lät torka. (Bild 2). Den torkade leran har på många platser bevarats väl. Dessa tecken består av piktogram, starkt stiliserade bilder av vissa bestämmelser och föremål. Leran och det skrivverktyg man använde var inte lämpliga för detaljrikedom. Det är därför dessa piktogram är så starkt stiliserade.

Bild 2. Sumerisk lertavla med kilskrift, 2500-talet f.Kr.

Hieroglyfisk skrift ca 3 000 f.Kr.
Ungefär samtidigt som sumererna byggde upp sin civilisation grundades en ännu större – den egyptiska – vid Nilens bördiga slätter. Egyptierna utvecklade en skriftmetod med ca 24 alfabetiska tecken. Denna skrift kom sedan att kallas hieroglyfisk. (Bild 3).

Bild 3. Egyptiska hieroglyfer, Papyrus of Ani, ca 1 250 f.Kr.

De material som egyptierna använde sig av var papyrus, bläck och en slags penselliknande rörpenna. Papyrus tillverkade man genom att skala och sedan klyva papyrusstjälkar på längden till smala remsor som sedan lades på varandra i olika riktningar och skikt. Rörpennan eller rörpenseln gjordes av en typ av säv med tunna stänglar. Man kapade en bit av stängeln och bultade eller tuggade änden mjuk tills fibrerna fransade sig. (Bild 4). Fibrerna kunde då suga upp bläcket som var gjort av sot eller röda oxider från jord. Det blandades sen med vatten och gummi.

Bild 4. Pensel av säv. Illustration: Helena Öhman.

Grekisk skrift ca 800–400 f.Kr.
Ungefär 400 f.Kr. vet man att det fanns ett grekiskt alfabet som skrevs med versaler. Versalerna användes för att huggas in i sten men man skrev också på papyrus. Grekerna uppfann också ett nytt skrivdon, den slitsade rörpennan, tillverkad av en bambuliknande vassart. (Bild 5). Dessa pennor är mycket lika de bredpennor i stål som kom långt senare och som vi använder än idag. Rörets ihålighet kunde rymma lite bläck men för att bläcket inte skulle rinna ut och bilda plumpar på papyrusen fick man luta skrivytan något.

Bild 5. Rörpenna. Illustration: Helena Öhman.

Skrivriktning
Intressant att notera är att många av de tidiga skriftsystemen skrevs från höger till vänster, vilket kan tyckas obekvämt för oss – förutsatt att man är högerhänt förstås – att den skrivande handen efterhand man skriver döljer det redan skrivna. Även den grekiska skriften, som från början skrevs från höger till vänster, ändrade ganska snart skrivriktning till att skrivas från vänster till höger när bruket av den slitsade rörpennan bredde ut sig. De flesta skriftsystem i mellanöstern samt det arabiska och det hebreiska har behållit den skrivriktning som går från höger till vänster. En teori om varför det förhåller sig på det viset är att de i större utsträckning och tidigare än egyptierna använde djurhudar och pergament att skriva på. Dessa material var mycket slätare och glattare att skriva på – till skillnad mot papyrusens sträva och lite skrovliga yta – och underlättade skrivandet med hårda skrivdon som rörpenslar och fjäderpennor. När skriftsystemet väl var utvecklat och invant var det svårare att införa en ändrad skrivriktning.

Romerska majuskler ca 200 f.Kr.
Romarna använde det grekiska alfabetet som förebild när det romerska alfabetet började utvecklas. Om det sedan var via etruskerna eller direkt från grekerna vet men inte helt säkert. Många bokstäver var identiska med de grekiska, några bokstäver omformades medan andra lades till. Liksom grekerna använde romarna versaler till formella texter, inskriptioner som höggs in i sten med hammare och mejsel. Här spelade även ljus och skugga en roll för hur bokstäverna kom att framträda. Man lade till seriffer på bokstäverna – något som de grekiska versalerna inte hade haft – vilket också bidrog till den fulländade formen. Kärt barn har många namn som det heter. Det kan ibland vara förvirrande med alla olika benämningar som denna skrift har. När man avser de huggna inskriptionerna talar man oftast om kapitalis monumentalis eller romersk monumentalskrift (Bild 6). När man talar om romerska kapitälerromersk majuskelskrift, kapitalis kvadrata eller Capitalis Quadrata, är det oftast den skrivna formen man avser.

Bild 6: Kapitalis Monumentalis, detalj från Trajanuskolonnen i Rom, ca 100 e.Kr.

Namnet kapitalis kvadrata kommer av att bokstäverna är konstruerade utifrån ett system som bygger på cirkeln och kvadraten. (Bild 7).

Bild 7. Kapitalis kvadrata. Illustration: Helena Öhman

Hantverket bakom
Låt oss titta lite närmare på hur arbetsgången var när romarna högg in sina texter i sten. Om man någon gång själv försökt sig på att med bredpenna skriva t.ex. en dikt eller ett stycke text med romerska majuskler, vet man att förarbetet och planeringen av texten är minst lika viktig som själva skrivandet. Och innan man har fått någon slags vana och rutin är det ett oerhört tidsödande arbete. Därför förstår man att det måste ha fordrats mycket förberedelser och skissande innan man slutligen kunde hugga in bokstäverna i stenen. Först skissade man antagligen upp texten på papyrus. Stenens storlek och mängden bokstäver var det som fick avgöra bokstävernas storlek. Bokstavens storlek avgjorde dess bredd, mellanrummet mellan bokstäverna och radmellanrummen. Högre bokstäver blev också bredare och krävde större mellanrum. Dessutom skulle texten inte bara vara bokstäver utan dess mening skulle göras visuell genom gruppering och placering av orden.

Raderna tecknades upp på stenen genom att ett kritat snöre spändes över stenen. När man lyfte på snöret och snabbt släppte tillbaka det, avtecknade sig raden på stenen genom att kritstoftet lossnade från snöret. På så vis fick man jämna och raka linjer.Man tecknade sedan bokstäverna löst med kol på stenen. Ibland användes passare och linjal när bokstäverna skissades upp med hjälp av de geometriska formerna men ofta gjorde formgivaren avsteg från dem och gav bokstäverna en personligare form. Man var också tvungen att anpassa bokstäverna efter det utrymme man hade på raden. När man sedan var nöjd med skissandet kunde man med pensel måla in bokstäverna innan hammaren och mejseln tog vid för att slutföra arbetet.

Edward M. Catich
Länge trodde man att formen på de romerska majusklerna mejslades fram när man högg in bokstäverna med mejseln och hammaren. Teorin om att bokstäverna –  innan de höggs in med hammare och mejsel – först måste ha målats med en bred pensel, lades fram av Edward M. Catich (1906–1979), en amerikansk präst, kalligraf och konstnär. 1939 begav han sig till Rom för att mycket ingående studera och forska kring de romerska monumentalinskriptionerna, särskilt då de inskriptioner som finns på Trajanuskolonnen som anses vara de finaste och mest intressanta. Edward M. Catich hade ett förflutet som affischmålare och blev mer och mer övertygad om att de romerska bokstäverna hade målats med pensel – att det var en bred pensel med mjuk borst av t.ex. mårdhår som skapat de karaktäristiska seriferna och den kalligrafiska formen. Övergången mellan breda till smala streck uppstod helt naturligt av den mejselformade penselns olika vändningar. 1968 gav han ut boken The origin of the serif där han argumenterar för sin teori att bokstävernas form måste härröra från en bred pensel. För att bevisa denna tes genomförde han konststycket att i naturlig storlek skapa en kopia i sten av inskriptionen från Trajanuskolonnen. (Bild 8). Han gjorde det genom att först måla bokstäverna  med pensel och sedan hugga in bokstäverna på samma sätt som de romerska mästarna måste ha gjort. Edward M. Catichs avbildning av trajanuskolonnen finns nu i Chicago, Illinois. En person som använder sig av en bred pensel för att skriva de romerska majusklerna är den världsberömde amerikanske kalligrafen John Stevens. När man ser hur han och andra kalligrafer som tillämpar det tillvägagångsättet – formar bokstäverna med en bred pensel – tvivlar man inte på att det måste ha varit så de gjordes även för 2000 år sedan.

Bild 8. Edward Michael Catich med sin avbildning av trajankolonnens inskription.

Rustica ca 100 f.Kr.
Omkring tiden för Kristi födelse kom en annan skrift med versaler, den s.k. rustican. Rustican gjordes med bred pensel och med en ganska rak pennhållning, d.v.s. 0–15° graders vinkel mot baslinjen. Man kan tydligt se hur den rakare pennhållningen påverkade bokstavsformen. Medans de romerska majusklernas seriffer och form när det gäller växlingen mellan tjockt och tunnt kan åstadkommas med sned pennhållning, d.v.s. 30–45° vinkel mot baslinjen, fick rustican däremot tunna vertikala staplar och tjocka breda seriffer. (Bild 9). Rustican är en hög och ganska smal skrift som inte kräver så stort radmellanrum och man kunde därför använda sig av den till böcker och papyrusrullar eftersom den på så vis var ekonomisk.

Bild 9. Capitalis Rustica, ca 400 e.Kr

Kurrenstskrifter
Vid sidan om de formella skrifterna som användes till lite högtidligare texter behövdes också bokstäver till mer vardaglig skrift. Man använde sig då av de romerska majusklerna som med tiden kom att skrivas i ett hastigare tempo med förenklade former. Genom att skriva med en stylos (ett skrivstift av järn eller trä) på vaxtavlor (ett underlag av trä med upphöjda kanter som fylldes med vax), omvandlades skriften med tiden till en snabbskriven handstil. Man brukar tala om olika typer av kurrentskrifter. De förenklade formerna som med tiden uppstod har haft en stor betydelse för utvecklingen av de gemena bokstavsformerna. (Bild 10).

Bild 10. Romersk kurrentskrift från vaxtavlor ca 100 e.Kr. (Kumlien, Acke och Zachrisson, Bror (1950) Alfabetet i textning och trycktyp).

Uncial ca 200–600 e.Kr.
Kurrentskriften ledde fram till att versalernas form förändrades. Det ledde så småningom fram till en annan skrift, uncialen. I takt med att man mer och mer började att använda den släta pergamenten istället för den grövre papyrusen förfinades skrivkonsten. Man började tillverka fjäderpennor isället för den trubbigare vassrörs-pennan.  Man tog vingpennor från större fåglar som t.ex gås, svan, kråka eller uggla och skar till pennor med fina skrivspetsar. Materialet i vingpennorna var starkt och kunde tillåta mycket fina linjer. Att dessutom skriva på slät pergament var något helt annat än att skriva på grov papyrus. Uncialen utvecklades för att användas till den kristna litteraturen som nu växte fram. Det är nu man börjar se en antydan till gemena bokstavsformer och ett 4-linjesystem istället för versalernas 2-linjesystem. Även om uncialen består av versaler så börjar nu vissa bokstäver anta en gemen form och vissa bokstäver går utanför 2-linjesystemet. Uncialen skrevs både med sned pennhållning (Bild 11) men senare också med rak pennhållning (Bild 12) vilket gav skriften helt olika karaktärer. Samtidigt som det romerska riket splittras och flera nationer uppstår utvecklas uncialen till olika nationella varianter Man kan här nämna den merovingiska skriften (Frankrike), den västgotiska skriften (Spanien), den angelsaxiska skriften (England), insulärskriften (Irland), och den benentanska skriften (Italien). Ett fint exempel är Book of Kells (Bild 13), känd som en av Irlands främsta nationalskatter. Den skrevs av munkar ca 600–800 e.Kr. och består av olika avskrifter av evangelierna på latin. Den innehåller mängder av illustrationer med en fantastisk detaljrikedom och är rikt ornamenterad och illuminerad. 

Bild 11. Uncial med sned pennhållning. Kumlien, Acke och Zachrisson, Bror (1950) Alfabetet i textning och trycktyp.

Bild 12. Uncial med rak pennhållning. Kumlien, Acke och Zachrisson, Bror (1950) Alfabetet i textning och trycktyp.

Bild 13. Detalj ur Book of Kells, 800-talet.

Skrivarmunkarnas hårda arbete
Det tog år av flitigt skrivande att bli en skicklig skrivarmunk, med långa arbetsdagar som bara avbröts av böner och helgdagar. Därtill kom också den erfarenhet som krävdes för att på rätt sätt kunna hantera de olika materielen; papper, färg, bläck, förgyllningsmedel m.m. Det var mycket som inverkade på hur bläcket flöt i pennorna, hur papperet betedde sig och hur det slutgiltiga arbetet blev. Inte minst handlade det om att att blanda färger och bläck till rätt konsistens och att ha rätt luftfuktighet i arbetslokalen. Värt att tillägga är också att den yrkesskicklighet dessa skrivarmunkar tillägnat sig inte tilläts vara föremål för deras eget högmod, de fick inte själva ta åt sig äran av sin skicklighet. Skickligheten skulle endast vara ett uttryck för att de tjänade gud. Visade det sig att någon skrivarmunk gjort sig skyldig till skryt blev de av med sitt arbete tills de blivit ödmjuka igen. Senare  när yrkesskrivarkåren växte fram med sitt lärlingssystem under medeltiden, tog det 7 år för en lärling att lära sig skrivaryrket. (Läs mer här).

Den karolingiska minuskeln 800 e.Kr.
Under den frankiske kejsaren, Karl den stores tid ville man väcka nytt liv i den romerska civilisationens kultur och rensa upp i den flora av olika skrifter som växt fram. Man tyckte att det skulle vara mera enhetligt och korrekt. Man menade att det hade slarvats mycket vid avskrifters avskrifter genom tiderna och att skriften och även texterna på så sätt förvanskats. Stora reformationer genomfördes vilket även kom att innefatta de antika skrifterna. Dessa skulle nu kopieras och återges korrekt och enhetligt och fick ofta anteckningen ex autentico libro. Allt arbete som krävdes för att genomföra detta ledde till utvecklingen av den karolingiska minuskeln som gjorde att man kunde skriva snabbare. Dessa bokstäver var en utveckling ur de gemena bokstavsformer som – vid sidan om de versaler man oftast använde – hade börjat ta form redan under 500–600-talet och av vilka några nämndes tidigare. Den karolingiska skriften utvecklades under lång tid. Ett mästerverk är Ramsey Psalter, en handtextad anglo-saxisk psalmbok från 900-talet. (Bild 14). Den karolingiska minuskeln kom sedermera att bli modell för den engelska grundstilen Foundational hand som Edward Johnston utvecklade i början av 1900-talet.

Bild 14. Detalj ur Ramsey Psalter, 900-talet.

1100-talet
Nu är det inte längre kyrkan och klostren som har monopol på vetenskap och lärdom. En ny yrkeskår växer fram, yrkesskrivarna. De öppnar egna verkstäder och bildar gillen. Den växande skaran av inflytelserika köpmän har gjort att efterfrågan på skickliga yrkesskrivare ökade. Under den här tiden grundades också många universitet och skolor. Vid 1100-talets slut hade den karolingiska minuskeln pressats ihop tills alla kurvor hade försvunnit och den gotiska bokstavsformen framträdde. Nu kunde man klara sig med en tredjedel av den pappersyta som de öppna och runda karolingiska minusklerna krävde. Den här kompakta gotiska stilen kallade man då för textus, från det latinska ordet textere, att väva. (Bild 15). Formen på bokstäverna såg olika ut beroende på var skriften växte fram. Gotiska bokstäver med sina spetsiga bågar hämtade inspiration i sin tids arkitektur. Srivarna tog intryck av sin samtid och det kan man se i formen på bokstäverna de skrev. I Italien hade aldrig den gotiska stilen med spetsiga bågar fått fäste, här var det den italienska gotiken eller rotundan som den också kallas, som var aktuell för böcker. Den hade mera avrundade former.

Bild 15. Textura, Aberdeen Bestiary, 1100-talet.

Antikvan 1400-talet
Denna tidsepok har senare fått sitt namn, renässansen, just för att man blickade tillbaka på antiken och ville väcka liv i dess ideal och kulturarv. Man intresserade sig för klassiska studier och den karolingiska minuskeln plockades fram som förebild för de små bokstäverna, och så föds littera antikva, den gamla skriften, även kallad humanistskrift. Jämfört med sin föregångare, den karolingiska minuskeln, är de första antikvorna både smäckrare och högre i sin form. Nu börjar man också att använda sig av versaler i början av en mening och inte bara till rubriker. Det är samtidigt som boktryckarkonsten gör sitt intåg – och man uppfinner gjutinstrumentet för att gjuta blytyper – man börjar benämna bokstäver som versaler och gemener. De första blytyperna är kopior av handskrifter, man ville efterlikna de kalligrafiska handskrivna böckerna. Man gjorde även bokstavsgrupper för att efterlikna de ligaturer som fanns i handskriften. Med tiden när man började vänja sig vid tryckt text blev blytyperna mer fristående och inte så kalligrafiska i sin form. En av de vackraste antikvor skapades 1470 av Nicolas Jenson. (Bild 16). När man studerar bokstavs-formerna närmare, slås man av hur grova de är i formen och hur kraftiga serifferna är. Gemena g har också en lite lustig form med en alldeles för stor överdel. Trots det är helhetsintrycket mycket jämnt och balanserat.

Bild 16. 1400-talsantikva, Nicholas Jenson, 1470.

Kursiva stilar – Italics
Det var den italienske boktryckaren Aldus Manutius som, med hjälp av skrifttecknaren Francesco Griffi, gav 1501 ut de första kursiva blytyperna. Det var för att hitta ett mer ekonomiskt sätt att trycka böcker, i mindre och mer kompakt format. Det var det påvliga kansliets mindre formella skrift, Cancellaresca Corsiva, som var förebilden för de kursiva blytyperna. Under 1500-talet var intresset stort för olika kursiva skrifter. Folk började intressera sig för handstil och att skriva. 1522 gav italienaren Ludovico Vicentino degli Arrighi ut en handledning i handskrift, Operina. (Bild 17). Ludovico Vicentino hade varit skrivare vid just Vatikanen. Varje bokstav i hans handskrift skrevs med en tvärt avkapad gåspenna med en enda linje i en upp- och nedgående zick-zack-rörelse. Det var många efterföljare som gav ut välskrivningsböcker i konsten att skriva den nya kansliskriften. Några av av dem var; spanjoren Andreas Brun – som gav ut ark med vita bokstäver som eleverna fick fylla i för att lära sig formen – och italienaren Giovanni Francesco Cresci, som förordade en smalare och spetsigare penna. (Bild 18)

Bild 17. Detalj ur La Operina, Ludovici Vicentino degli Arrighi 1522

Bild 18. Detalj ur Lanotomia, Francesco Cresci, 1588.

Skrivstilens utveckling från omkring 1600–1850.

Kopparplåtsskriften
För att mångfaldiga dessa handskrifter hade man börjat att använda graverade kopparplåtar, copperplate. Snart började kalligraferna att trängas undan till förmån för den tryckta boken och koppargravyren. Med en sylvass stålspets kunde koppargravören med stor precision imitera de allra finaste hårlinjerna från handskriftens spetsiga fjäderpennor och göra snirkliga utsmyckningar och krussiduller. Det var inte alla som var förtjusta i det, många menade att det mer handlade om att visa gravörens skicklighet och perfektion men att kopparplåtsskriften aldrig kunde återge handskriftens livfulla pennstreck. Sen fanns det naturligtvis de som försvarade den. Kopparplåtsstilen spreds över hela Europa. Särskilt i England blev den mycket populär. Detta i sin tur ledde till att man började bruka spetsigare gåspennor för att härma kopparstickelns linjer. Med hjälp av den slitsade spetsen och det lätt fjädrande materialet i gåspennan kunde man åstadkomma mycket tunna linjer vid uppåtgående rörelse och med ett lätt tryck vid den nedåtgående rörelsen – släppte pennan ifrån sig mera bläck och linjen blev tjockare. 

Skolever skulle sedan ända fram till våra dagar mödosamt försöka härma de graverade bokstäverna med sina gåspennor och bläck. Även om gåspennan var behaglig att skriva med när den väl var tillskuren så höll den inte så länge och särskilt inte när spetsen var tunn. Stålpennan började tillverkas i mindre skala redan 1750 i Frankrike men fick ingen större spridning. Det var först i England på 1830-talet små penntillverkare i Birmingham (t.ex. Mitchell, Gillott) började masstillverka stålpennor. (Bild 19). Snart fanns det stålpennspetsar i tusentals format och bredder. En speciell vinklad armbågspenna togs också fram för att råda bot mot värken som uppstod när man skrev den snirkliga kopparplåtskursiven.

Bild 19. Olika pennstift från Joseph Gillott & Sons,  Keswick Pencil Museum.

Edward Johnston
Edward Johnston (1872–1944) var en medicinstudent i England som började intressera sig för gamla handskrifter och illuminationer. Han undervisade på kvällskurser vid Central School of Arts and Crafts och utforskade tillsammans med sina elever kalligrafi och gamla metoder för färgläggning och förgylllning. Han tog upp bruket av den tvärt avskurna pennan, rundskriftspennan. 1906 gav han ut boken Writing & Illuminating, & Lettering. (Bild 20). Edward Johnston skapade också moderna bokstäver. 1916 ritade han ett versalt typpsnitt för London Transport, där han kombinerade de romerska majusklernas enkelhet och proportioner med de tidiga lapidariska grekiska bokstävernas avsaknad av serifer.

Uppslag ur boken Writing & Illuminating & Lettering, Edward Johnston, 1916.




shares